Boktips i värmen

Var höll Lucia Berlin hus i alla våra litteraturförteckningar över amerikanska 1900-talsförfattare?

En suverän berättare, rafflande novellist med helt egen, fräck stil, en lättläst men absolut inte lättviktig skribent. Hon höll på att bli bortglömd men slapp efter sin död att begravas i nya ordmassor från det stora landet i väster. Sjuttiosex noveller skrev Lucia Berlin och alla har, framför allt tack vare redaktören Stephen Emerson, räddats till en eftervärld som läser henne med sådan entusiasm att boken skrällt till på bästsäljarlistorna. ”Jag tror aldrig jag har läst en kvinna, intelligentare, känsligare, mer ömsint och modig än Lucia Berlin”, skrev en kritiker i spanska El País i en recension för några veckor sedan.

År 2015 gavs denna ovanligt ymniga novellsamling ut i USA, och från och med nu finns alltså ”Handbok för städerskor” även på svenska. Vi får 530 sidor med korta, intensiva noveller, en kombination som kräver en speciell läsart. Njut dessa ampuller med lite luft omkring. Helst ingen sträckläsning.

Lucia Berlin föddes 1936 i Alaska. Hon är dotter till en kvinna från El Paso i Texas och en gruvingenjör, vars yrke gjorde att familjen flyttade runt bland gruvdistrikt i Idaho, Kentucky, Montana, Arizona och Chile. När Lucia bara var fem år, 1941, blev hennes pappa soldat i andra världskriget.

Mamman drack, liksom hennes far, Lucias morfar, och Lucia själv, som också blev alkoholist. Hon fick fyra söner med olika män; alla fick finna sig i att åka in i hennes berättelser. Hon var inte så finkänslig, brukade även sitt missbruk i sina texter.

Men hon klarade sig ur misären, och från mitten av 90-talet undervisade hon i Boulder på Coloradouniversitetet, blev mycket populär och fick universitetets pris för framstående undervisning.

Lucia Berlin hade skolios sedan tioårsåldern och var sedan dess tvungen att använda stålkorsett, vilket präglade henne. Hon dog i cancer 68 år gammal 2004 i Kalifornien. Och kom i slutet av sitt liv nära sina söner.

Lucia Berlin är en rivig och, mitt i det kolsvarta, rolig vägvisare i en underjord av fyllor och droger, i ständig trafik på apotek och väntande vid tvättautomater med myntinkast. Däremellan skildras en nervöst uppstramad tillvaro på föräldramöten och på allehanda oglamorösa jobb i skolor, på akutmottagningar, vårdcentraler, som städerska i sterbhus och på andra ställen. ”Handbok för städerskor” heter en av novellerna som får ge namn åt volymen. Det är inte helt lätt att få jobb som städerska om man är för högutbildad: ”Jag lärde mig tidigt att säga att min alkoholiserade make just hade dött och lämnat mig ensam med fyra barn.”

En vandring genom novellerna innebär en plötslig uppflammande bekantskap med ett stort antal människor i mer eller mindre trängda lägen.

Det är sällan fråga om inträngande psykologiska porträtt, utan om berättelser, anmärkningsvärda förlopp där det ena leder till det andra och historierna vrider sig åt ett annat håll än man kunde förvänta sig. Men de är sällan skruvade eller konstruerat absurda. Snarare organiska, de känns inte alls konstiga när man får hela bilden klar för sig. Jag tror att författarens storhet ligger i detta. En naturlighet i berättandet där det ovanliga är att hon tar med oss till miljöer som man skyggar för eller saknar tillträde till, och gör dem självklara och förtrogna.

En alkoholiserad, ensamstående flerbarnsmamma som måste arbeta för brödfödan för att försörja sina barn; hon kan ha varit där, det tror vi på. Utan att författaren lägger ut texten är vi med och ser både komiken och tragiken när berättaren stjäl pengar från barnen, jagar sprit på stan på nätterna, i pyjamas, gömmer flaskor och kommer på sin man med att ta en sil på toaletten. Samtidigt lyckas hon förmedla exakta och sakliga iakttagelser från alla möjliga inrättningar där det högljudda och påträngande livet pågår i olika samhällsklasser. Ingenting är främmande.

Utöver detta, ledigheten, frispråkigheten och känslan av att vi är i händerna på en som är född författare, finns också skärpan, den utvecklade berättartekniken som gör att Lucia Berlin kan gasa från ett till hundra på en halv sida och göra halt på nästa, utan att det verkar hysteriskt.

I Tjechovs anda, fast betydligt pratsammare, lösgör hon berättelsen runt människor som i en avklädningsakt. Detalj för detalj. Tills man skådar den nakna sanningen.

En av mina favoriter bland minihistorierna heter ”Sex appeal” och börjar: ”Bella Lynn var min kusin och hon var antagligen den vackraste flickan i västra Texas.”

Bella är väl medveten om sina tillgångar på kaféer där hon och hennes kompisar satt ”med sin stora pompadourfrisyrer” och ”blåste rök ur näsborrarna som snorkiga drakar”. Den yngre kusinen, som är berättare, får följa med Bella Lynn på en spektakulär dejt. Lilla Lou får en inbakad fläta och smörjer röd sårsalva på munnen, men är bara elva år medan kusinen är arton. Hela evenemanget, uppladdning och förlopp, handlar om sex appeal, vad det är. Man ska se arg ut, det är noterat, och sömmarna på strumporna bör sitta aningen snett, det är också sex appeal. Den lilla berättelsen är en glimrande lektion i den hårdvaluta som råder på en viss marknad.

Som de flesta andra är jag upplivad och charmad av Lucia Berlins berättelser, alla är inte fullträffar, men ingen är tråkig. Man utvidgar på ett rörande och underhållande sätt sin kunskap om vad människor är för märkliga varelser och vad de kan ha för sig. Och observerar vad en skicklig författare kan fånga på sin gaffel.

Hämtat från DN

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s